Att vara kär, att vara kär bara för att vara det, att vara kär i kärleken och att upptäcka att man inte alls är så kär som man trodde.
Jag har varit riktigt stenkär en enda gång i mitt liv. Jag var så kär att jag inte kunde tycka nån annan kille var snygg ens. Jag kollade ALDRIG efter andra killar. Inte ens Bam Margera som är råsnygg, typ snyggast i hela världen var snygg när jag träffade denna kille. Nu när jag kollar tillbaka på den tiden kan jag som inte förstå mig själv. Haha, vad fan tänkte jag på? Killen är inte ett dugg snygg och han var nog inte speciellt snäll heller. Vi hade världens stormigaste förhållande med slagsmål, skrik och gap och bråk och tjafs. Men ändå, han var all that och vi sa till varandra att vi alltid skulle vara tillsammans och gifta oss och skaffa barn osv osv jaa ni vet ju. Ung och dum som man var (är) så tyckte man att allt var perfekt. Tills.. Jag började höra mig själv säga varje gång jag var på stan, kollade på tv, satt framför datorn: ooohh, vilken snyygggg kiilleee! Klart man får kolla och tycka att folk är snygg men för mig var det ju inte riktigt så. Det bara blev så. Vi gjorde slut fram och tillbaka, varje vecka packade man väskan för att flytta ut från "den där jävla idioten". Sedan när vi faktiskt började få det lite bättre allt lugnade sig och det var som bra kände jag att Näe. Nu får det fan räcka. Så vi satt i köket och löste korsord jag och min käre pojkvän. (haha jaa vi löste korsord, vi brukade göra det ibland hur nördigt det än låter..) Helt plötsligt sa jag bara: Vet du vad? Nu gör jag slut. Jag flyttar hem till byn imorn. Sen började jag packa mina grejer. Killen blev ju såklart paff men vad skulle han säga? Han sa bara nåt i stil med: jaha jo det kanske vi borde. Han var ju ledsen när jag åkte, jag tror han grinade till och med. Jag grinade inte, jag var svinglad och befriad.
Väldigt kort därefter träffade jag en ny. Jag var så impad av honom, han hade åkt runt på en massa ställen i världen och vart i Las Vegas. Han kunde saker ingen annan kunde och mina kompisar tyckte han var snygg och rolig var han också. Vafan, det är väl bara att satsa tänkte jag. Så jag gjorde det, vi blev ihop och var det i ett år. Vi gjorde mycket kul tillsammans och vi var kära. Efter ett år tog det slut, han bodde för långt borta. Ibland kör vi nån vända med att försöka vara polare men det slutar med att vi inte snackar med varann på en månad för vi blir så jävla irriterade på varann.
Ja sen har jag ju haft en och annan halvdan också... Fast bara en som var lite mer speciell. Jag blev kär i honom faktiskt. Jag ville att vi skulle bli ihop med det blev vi aldrig. Tycker fortfarande om honom väldigt mycket och vi pratar nästan varje dag.. Varför blev inte vi ihop då? Nee, det rann väl bara ut i sanden. Eller vad man ska säga. Dom som känner mig vet att jag vill ha en kille nu, jag vill också vara kär, haha. Men man tar ju inte vad fan som helst och det är ingen idé att jaga, dom kommer till en när man minst anar det ;)
OM nu nåt av mina ex skulle få för sig att läsa det här så ska ni veta att ni är bra killar, jag vet att ni hatar mig men det skiter jag i =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar