
Nu börjar chocken släppa lite grann tror jag.. Jag vågar inte gå och lägga mig.. Är rädd för allt.. Tusen miljoner tankar som far runt i mitt huvud.. Hela min inkorg är full av sms från dig Simon, jag kan aldrig ta bort dom.. Tänker så mycket på Sandra, din mamma, din pappa, din bror och resten av familj och släkt.. Det här så fruktansvärt hemskt, jag tror aldrig jag upplevt något värre än det här.. Tidigare idag har jag frågat min mamma om jag har känslomässiga störningar, för jag kände ingenting. Var bara helt tom och mållös. Nu känner jag hur det börjar göra ont i kroppen, i huvudet, i hjärtat.. Nu har jag börjat förstå vad det är som hänt, men kommer inte acceptera det på väldigt länge..
Cassi, vi måste hålla ihop nu, jag tänker så mycket på dig min älskade vän.. Du är stark och du klarar det här, det vet jag. Och jag finns alltid här det vet du syster. Nu undrar jag bara hur man ska komma över det här? Det är ju sån tragik att änglarna gråter.. Tänker på Tobias, hans familj.. Och hoppas att han får prata med någon snart.. Han kan inte vara ensam nu.. Ord som mördare osv kan ni hålla för er själva. Ingen vill höra. Vi som känner Tobbe vet att det här var inte meningen.. Inte någonstans..
Kan någon väcka mig från den här sjuka drömmen? För sånt här får inte hända.. Det är nog inte på riktigt.. Väntar bara på samtalet att det inte var så farligt, Simon lever och allt blir bra snart...
Älskar dig Simon...Åh gud, det här gör så ont...














