Det är så sjukt.. Man förstår inte, det går som bara inte att acceptera.. Jag tänkte skriva ett sms till dig tidigare idag och fråga hur du mådde.. Det kändes helt naturligt, och det är ju alltid du som är så snabb på att svara.. Du skrev ju till mig flera gånger dagligen, nu kommer du aldrig mer göra det. Det är väl bara tt bita i det sura äpplet och inse att du är borta, du kommer aldrig mer tillbaka.. Tänker så mycket på din familj och alla dina kompisar.. Min första tanke var: Vem ska ha din bil? Den snurrar alltid ute på stan.. Tänker på alla roliga saker vi har gjort, när jag och Cassi låste ut dig och Sampa från lägenheten, fast det tyckte inte ni var så kul iofs, haha.. När vi har svammlat med den där pumpen som jag sög fast på din arm, när vi åkte till Nikka, när vi har varit på Statoil och käkat korv, när vi har skämtat om det där med Wennberg, när jag och Cassi kom till dig och käkade middag och tusen andra grejer.. Kommer ihåg när du var och hälsade på mig här för nån månad sen och berättade olika saker. Tänk att man sett dig bara för någon timma sedan.. Jag kan som inte minnas vad du sa, eller vad jag sa.. Minns i alla fall att jag sa att du var fin i håret. Jaa Simon, varför skulle det bli såhär? 20 år.. Vill i alla fall tacka dig för den tiden jag fått känna dig. Fast vi bråkat en hel del så tyckte jag mer och mer om dig och jag tycker vi blev rätt tajta... Kommer i alla fall sakna dig sjukt mycket, och det är jävligt många andra som kommer göra det med mig..
Vila i frid vännen min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar