Massa skumma tankar som far runt i huvudet. Man glömmer, kanske förtränger, sedan kommer verkligheten tillbaka som en käftsmäll... Går fortfarande runt och väntar på att Simon ska höra av sig så vi kan fara ut och åka bil eller göra något annat kul.. Han kommer inte höra av sig. Är så sjukt dålig på att hantera sorg. Pratar inte om det, vill inte höra. Ville inte ens skriva här idag, men jag måste få ur mig vissa saker på något sätt.. Tårarna kommer inte heller, inte än. Detta är utan tvekan det värsta som hänt på mitt 19åriga liv. Mina vänner känner likadant vet jag.. Simon, våran Simon.. Saknaden är så sjukt stor..
Är i alla fall glad att det finns en bättre grej att tänka på.. Det hjälper så mycket. Får se hur länge det varar då..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar