......

Jag gick ut igår.. Det skulle jag inte ha gjort.. Ingenting blir lättare, tvärt om. Vardagen är som en ren mardröm.. Det känns som att det gått flera veckor för att tiden går så sakta.. Dagarna känns dubbelt så långa.. Man tänker hela tiden på samma saker, hela mitt liv repeteras i mitt huvud om och om igen. Ser en massa bilder framför mig.. Jag vill åka till Linko, jag vill ha en massa folk runt om mig, det är för tyst här. Ingenting går som det ska just nu och igår satt jag faktiskt och funderade på vad man egentligen har att leva för? Jag kom inte på en enda sak förutom familj och vänner. Jag ser bara svart nu, ingen framtid alls. Kan inte ens se morgondagen framför mig. Jag ser bara tillbaka och fram hit, här tar det stopp. Det känns som att jag är för svag för detta, hur ska man överleva när det gör såhär ont? Är livet såhär orättvist? Ja, det verkar inte bättre.. Uppförsbacke uppförsbacke hela tiden, som Fredrik brukade säga. Vartenda litet ljus i livet har slocknat, och jag är så förbannat förbannat less. Nu måste vi snart börja planera begravningen och åka till Lule och gå igenom hans saker.. Jag måste välja en sång att sjunga..